Vi började kursen i skolsalens anda,

när skogen låg inbäddad ännu i snö.

Blod, klöv och snitslar, kompass för att vandra,

förväntansfullt hoppades alla på tö.

När spår skulle läggas - det första i kursen,

låg drivorna djupa i skogsdungens skydd.

Men skam den som ger sig, vi hade resursen

med vinterutrustning  –  vem är då brydd.

Vintern fick ge sig och våren smög sakta

till människa och hund i spårkursens tukt.

Varphögar - diken  -  snårskog kompakta

och slitet med spåren bar småningom frukt.

Ingen gick bort sig i storskogens dimma,

fast kadavren och färskspår drog hårt i en plott.

En klafsa i kärret och Ida hon simma

i vattenfyllt dike och luktade gott.

Långbenta Anton som Ferdinand tjuren,

en fjäril är bättre än stinkande spår.

Noggranna Greta är som klippt och skuren

tuffar som tåget och alla hon slår.

Yrvädret Mino hör ej till de största

att spåra är roligt en Nano sekund.

Jaktlabben Indy fick nojan på första

men kom snabbt igen som spårnoga hund.

En Engelsk en Welsh – Jenna och Tossan,

fågelhund båda och spårar som de.

Sally och Abbe försvinner i mossan,

Astrid och Doris är lätta att se.

Se alla spåra, jag inte fått skåda,

som Wachtelhund Lyra i nattgammalt spår.

Portugisvattenhunden med förare – båda

vi ses enligt uppgjort  igen nästa år.

Vi tretton på kursen har lärt oss en massa

som samspel emellan förare - hund.

Vänskap vi knutit som säkert ska passa

gemensamt intresse på lärorik grund.

Vi kommer igen, det kan vi befästa

med fika i ryggan och hund som förut.

Licens för att jaga är målet det nästa,

för tantgäng på kursen - det är vårt beslut.

Inger