Första spåret för Tuttan-Skruttan. Ett U-spår, liggtid 2 timmar och längd c:a 200 meter. Lite blöta pölar på sina ställen men bra terräng, lite liggande ris och lite glest sly.  Hon spårade redan när vi kom utanför porten men det var bara det vanliga kisspårandet.

Jag satte sele och lina på henne redan vid vägkanten. Starten låg c:a femtio meter nere i backen. Jag presenterade skottplatsen för henne och hon nosade in sig riktigt ordentligt.  Jag visade riktningen och hon startade själv. Långsamt och mycket noga nosade hon sig framåt, gjorde små avstickare och körde ner nosen i några hål men återkom självmant.

Strax före första vinkeln fick hon syn på en stor, mossig stubben som hon grymtade åt. Hon ville inte gå vidare. Spåret gick bara en meter från stubben men hon gjorde en stor lov och hittade spåret på den andra sträckan. Den var lite kortare och den vimsade hon över i stora ringar. Hon återkom till första sträckan strax före stubben och nu gick hon rakt på stubben och bekantade sig med den. När stubben var avklarad letade hon upp spåret men efter att jag visade spåret och gav kommando. Då tog hon hela andra sträckan till andra vinkeln. Tredje sträckan gick utefter en bäck i tjugo meter därefter över till andar sidan och ut på en gammal åker. Där var det inga svårigheter och det syntes väl att hon nu visste vad det var frågan om. Hon hade helt annan hastighet och spårade rakt till klöven.

Klöven blev en historia för sig. Hon nosade intensivt en bra bit ifrån, tittade på den, närmade sig den i en mycket låg ställning.  Jag knöt upp snöret och lyfte upp klöven varvid dramatiken var borta och hon högg tag i den men höll inte fast.

Hon fick sin godbit och var mycket nöjd med den. Spårtid 13 minuter

Hela vägen hem ( 500 meter) gick hon fint vid min sida och tittade på mig lite nu och då.

Lite vatten hemma och sen lade hon sig vid datorn och sov tungt.  Hon följde mig inte fast jag gick ifrån så hon blev nog trött.

Min kommentar: För att vara det första spåret någonsin, (tror jag) hon har bott hos oss i sex dagar och hon är inte ens nio månader - jag kan inte begära mer. Hon är duktig lilla Skruttan.

Andra spåret för Ida. Ett U-spår, längd c:a 250 meter, 100m, 100m, 50m, liggtid 2 timmar och 15 min.

Viken tjej!!! Banne mej tror jag inte hon redan vet vad spårlinan betyder.  Hon skuttade glatt framför mig till bilen och hoppade in själv  vilket var första gången i den bilen.

Kort biltur. Stod helt stilla vid bilen tills jag fått på sele och lina. Vandring utmed vägkanten och hon stannade och tittade på mig exakt där jag gått in i skogen.  Vi gick till "uppsparket", hon nosade in sig lite mindre än första gången och drog direkt när jag gav kommando. Nosen i backen varvat med korta turer åt sidorna och vädring i luften för att förvissa sig om att hon var på rätt spår. Första vinkeln var helt klart vinkelrät. Andra sträckan var mycket likt den första ända fram till andra vinkeln som hon sprang förbi bara för att sätta sig och kissa. Hon återtog spåret där hon gick ifrån, utan något kommando från mig. Sista sträckan var likt de två första och bara vid klöven ringade hon lite. 250 meter blodspår på 7 minuter. Det var en förvånad men mycket glad matte som berömde och klappade om den lilla kanontjejen. Den här gången var klöven mycket intressant och hon bar den långa sträckor varvat med nosande och undersökningar av föremålet.

Min kommentar: Ja-a vad ska jag säga. Det är för bra för att vara sant. Jag tror hon fått spårandet med modersmjölken.

Tredje spåret för Ida. Ett vinkel-sick-sack spår, längd c:a 300 meter. 50m därefter  vinkel till höger, drygt 50 m och sedan vinkel åt vänster, drygt 200 meter, mellan stenar, kullfallna träd, stora rotvältor upp och ner för två mindre berg och massor av älgspillning överallt.

Lika glad och skuttig tjej som förra gången på väg till bilen. I dag fick hon selen på sig redan hemma och till spårbörjan fick hon ta det lugnt och inte forcera. Hon nosade in sig ordentlig i och omkring uppsparket. När jag sa "sök spår" tittade hon på mig en stund innan slanten föll på plats och hon drog iväg i lagom takt. Hon följde spåret mycket bra och bara några få ställen gjorde hon korta avstickare, inte längre än linans längd och kom tillbaks självmant till spåret. Inte en enda gång behövde jag tala om vad hon skulle göra. Båda vinklarna var klockrena och hon gick mycket bra mellan alla stena och rotvältor.  Det var bara att hänga med.  All älgspillning bekom henne inte ett dugg. Efter avslutat spårarbete passerade vi ett ingångshål till ett grävlingsgryt och Ida stannade och nosade, tittade ner i hålet, gick en bit närmare men sedan var det inre intressant längre.

Klöven är intressant men hon bär den  inte själv ännu. Spårningen tog 5 minuter.

Min kommentar:  Hon är en kanontjej. Hoppas jag kan ta tillvara hennes talang på bästa möjliga sätt.

Nästa gång ska jag lägga ett fullspår, anlag.

Fjärde spåret och första anlagsspåret. Fyra vinklar och ett bloduppehåll. Spårlängd c:a 600 m.

Ida startade bra, gick rakt förbi första vinkel i ungefär tjugo meter men vände självmant tillbaks och tog upp spåret . Fortsatte till andra vinkeln som hon genade med några meter och höll samma avstånd,  några meter ifrån spåret, nästan hela vägen till vinkel tre som hon tog utan att ringa. Fjärde sträckan fortsatte hon med att sick-sacka över spåret utom vid bloduppehållet som hon tog spikrakt och började åter sick-sacka efter bloduppehållet. Fjärde vinkel gick hon åter rakt förbi men vände efter tio meter och letade upp spåret. Sista sträckan gick bra men hon hade lite besvär med att hitta klöven. Trädet som klöven var fastknuten vid, sprang hon runt några varv  i allt snävare cirklar tills hon hittade klöven

Min kommentar:  I dag hade Ida riktigt bråttom. Jag var tvungen att hålla igen henne hela tiden. När hon märkte att det stramade i linan, stannade hon och tittade på mig  men tog upp spårandet bra. Att springa som en galning efter en hund i terräng där alla kvistar ligger kvar efter avverkning och den mossiga marken döljer både stenar och håligheter, kan ha sina konsekvenser. Två gånger var jag nere och beskådade mossan på nära håll och Ida undrade nog varför matte krälade på marken.

Ida måste bromsas och det ska nog gå för hon tar upp arbetet bra efter ett mindre avbrott.

I dag tog Ida klöven och bar den de sista femtio metrarna till bilen.

Hon ville väl visa husse och mamma Mia  vad hon hittat, en Mia som inte alls var glad då hon såg att spårlinan försvann med matte och Ida.

På kvällen hemma har Mia suttit långa stunder i hallen och stirrat på påsen där spårlinan ligger.  I morgon är det din tur - Mia!

Första spåret efter sommaruppehållet och det femte totalt för Ida. Fyra vinklar och bloduppehåll på den fjärd sträckan. Spårlängd c:a 350 m enligt lokalkartan och gick lite sick-sack. Spåret var lagt i en c:a 150 m bred dunge mellan ett tvärbrant berg och ett brett vattenfyllt dike

Ida var på hugget redan hemma. Hon anade nog vad sele och lina skulle användas till men när vi kom till uppsparket verkade hon lite osäker. Hon sprang  åt håll fel två gånger innan hon kom på vad hon skulle göra men då blev det fart på henne. Hon tog första sträckan i ett nafs,  men fortsatte förbi första vinkeln i c:a tio meter, tärvände och hittade åter spåret rakt framför mig och vek av klockrent vid vinkeln.

Andra sträckan och andra vinkeln var raka spåret, lika klockrent. Tredje sträckan följde diket vilket hon blev lite distraherad över några gånger men lät sig inte frestas utan fortsatte att jobba.  Tredje vinkeln hittade hon rätt med en gång. Forsade rakt fram över bloduppehållet men fjärde vinkeln tappade hon bort sig lite. Hon  ringar inte utan gjorde istället  "utfall" åt olika håll, återkom till mig varje gång innan hon hittar rätt. Femte sträckan var inte helt rak utan gick först vinkelrätt mot föregående sträcka och därefter en vänsterböj som en 1/4 cirkel. Klöven gick hon rakt på, nosade på den men tog den inte.

Min kommentar: Efter så långt uppehåll är jag mycket nöjd med Ida.  Hon vet vad jag väntar mig av henne och hon gör allt för att det ska bli rätt.

Nosa på klöven kan jag men jag vill inte ta en så gammal klöv i min käft

Kan jag få en lite färskare till nästa gång?

Andra  höstspåret för Ida. Ett normalt anlagsspår med fyra vinklar och ett bloduppehåll på långa sträckan. Spårlängd 400 m och liggtid 2½ tim.

I dag började jag med att sätta spårlina på Ida redan vid bilen men det ska jag inte göra igen för hon började spåra direkt. 

Vid spårstarten satte jag henne men hon steg upp två gånger innan hon fattade att hon skulle sitta kvar tills det var dags att nosa in sig. Hon startade bra, tog de tre första sträckorna och tre vinklarna hur bra som helst. Hon sick-sackade som vanligt över spåret och i vinklarna, men där bloduppehållet kom travade hon rakt fram som tåget. När bloddroppet återkom virrade hon runt ett tag  för där låg tre nerfallna stora stammar, någon meter från varandra men  Ida ville inte kliva över dem. Hon sprang runt rotvältorna och till andra sidan för hon visste mycket väl var spåret gick. Hon hittade spåret, tog sista vinkeln utan att ringa men sneddade lite för mycket för att komma till klöven. Klöven låg under en gran och hon klev över den flera gånger innan hon satte nosen på den  Spårtid 11 minuter.

Min kommentar: Ida ringar inte i vinklarna, hon gör små utstickare åt olika håll och återkommer till vinkeln innan hon bestämmer sig för vart hon ska ta vägen. Hon travar på bra och låter sig inte störas av fåglar fast hon annars är totalt fågelgalen. Några träningsrundor till och i full längd så blir hon nog också anlagsmogen.

Tredje  höstspåret för Ida. Ett anlagsspår som blev ett nattspår. Fyra vinklar med ett bloduppehåll på långa sträckan. Spårlängd 400 m och liggtid 19 timmar. Blandskog , snårskog, ett vattenfyllt dike c:a en meter brett, ett stort öppet fält, tillbaks över diket och åter in i skogen.

I dag gick vi till starten med vanligt koppel. Jag satte på selen innan jag gick för att undersökte skottplatsen och Ida satt fint och väntade.

Ida startade spikrakt på spåret, ringade någon meter  i första vinkel men den andra vek hon av helt enligt spåret. Tredje vinkeln genade hon någon meter ifrån, första delen av fjärde sträckan liksom  bloduppehållet gick hur bra som  helst men efter c.a tio meter med blodmarkering tvärstannade hon då spåret gick över en kullfallen trädstam. Hon sprang utefter stammen men vägrade hoppa över  Efter några rundor lyfte jag upp henne exakt där markeringen gick men hon tappade bort sig på andra sidan. Hon fick leta upp spåret och hittade det ganska snart. Sen kom vattendiket och hon tvärstannade igen men hon nosade utefter kanten. Jag manade henne att söka spår  och hon förstod att spåret var på andra sidan men tvekade med att hoppade över. Jag hoppade först och därefter hoppade hon över och återtog spårandet självmant. I långgräset på fältet gick spårandet lite i sick-sack  men hon tog spåret bra. Nästa gång vi kom till diket hoppade hon över direkt, tuffade på de kvarvarande metrarna och kom rakt på klöven.

Min kommentar: Hon går som tåget på en del sträckor, vinklarna är väl ok men liggande trädstammar ska vi hädanefter ha ofta i spåret.

Det stora fältet är ett väl besökt tillhåll för rådjur. Vid spårläggningen jagade vi upp en familj med sammanlagt fem djur och även i dag såg jag djuren som försvann då vi kom till starten. Om Ida var störd av rådjuren på fältdelen så var det ganska ovidkommande.  Spårtid 11 minuter.