Foto ©  I Eichhorn Ohlsson och  © G Ohlsson där ej annat är angivet

All rights reserved    Copyright ©  I Eichhorn Ohlsson

Utelandning

den 20 juli 1997

På vingarnas åker i Vingåker

Index

Segelflygplanet Twin Astir, med beteckningen SE-UFP, var i klubbens ägo fram till år 2004. Några få utelandningar på andra flygfält hade förekommit men bara en  "äkta" utelandning.

Det blev Göran Ohlsson med sambo Inger som fick den äran att göra den första och enda med Twinnen, så länge NFK ägde flygplanet. "Göran och Inger bodde ju ändå i planet", enligt kompisarna.

Under flera somrar hade vi kajkat omkring i lufthavet över Sörmland. Många banor hade vi fullföljt och många timmar med bara "söndagsflyg". Inger som inte har flygcertifikat hade tillbringat över 200 timmar i luften med mig.

Det var på tiden att hon även fick uppleva hur de kändes att landa ute - på riktigt. Hon var helt införstådd med att det kunde hända när som helst. Nära, hade det redan varit några gånger.

Söndagen den 20 juli 1997 startade vi från vårt hemmafält, Skavsta, och hade deklarerat en triangelbanan: Skavsta - Skedevi kyrka - Ärla kyrka - Skavsta.

Vi var som vanligt försedda med vattenflaskor, frukt och choklad. Vädret var utan någon större anmärkning och det såg lovande ut. Vi gick över startlinjen 14.55.21 enligt EW-barografens loggor.

Vi rundade första brytpunkt kl. 15.48 med en höjd på 1150 meter. Medelhastigheten på första benet blev 79,92 km/h

Med sikte på ett ganska stort, till synes givande cumulusmoln, vände vi nosen mot nästa brytpunkt. Cumulusmolnet visade sig vara längre bort än vi trott och med den kraftiga motvind vi fick, tappade vi ganska snart mycket höjd. När vi äntligen kom fram till molnet hade det sedan länge börjat flaka ut och tappat all sin kraft. Vi passerade flera små orkeslösa tussar som bara hånfullt dansade vidare. Det enda vi fick var ett stadigt minskande avstånd till marken. Här och där ryckte det lite retfullt i flygplanet utan minste lyftkraft medan vi såg hur stora ulliga bulliga moln tornade upp sig långt från vår aktionsradie

Vi kurvade några varv här och där men steg inte många centimeter. Det blev däremot många "jävlar" och "helvete" men inte hittade vi någon termik fast det osade hett under huven

Marken kom bara närmare och närmare. Jag hade sedan länge utsett ett antal acceptabla utelandningsfält då jag var helt säker på att det skulle bli utelandning. Nu var det bara att vända kursen åt det håll vi kommit ifrån. Ett sädesfält såg bäst ut och jag bestämde att det fick duga. Där fanns inga ledningsstolpar, inga tvärgående diken, bara lite buskar i kanterna och dessutom en grusväg vid ena kortsidan.

När vi gick in på medvinden, drog vi åt alla remmar ordentligt. Inger stoppade in kameran under alla lager av remmar, la armarna i kors över bröstet och stoppade händerna in under fallskärmsremmarna så att kameran inte skulle fara iväg om det nu skulle bli en hård sättning. När vi kom på baslinjen fick jag en bra översikt av fältet och vid final började det kännas lite pirrigt. Säden såg hög ut. Det här kunde bli tufft men det fanns ingen återvändo. Det var bara att fullfölja.

Fältet kom emot oss och blev bara större och större. Efter några pirriga sekunder fick vi kontakt med säden. Det började smattra som en kulspruta mot buken på planet och vingarnas framkanter. Även främre huven fick ta emot en hel del av den höga säden. Nu gällde det att hålla planet så horisontalt som möjligt. Det tog inte många tiondels sekunder innan vi fick bredsladd och kanade på säden som blev totalt tillplattad. Vi svängde i en drygt 90 graders ground loop och sen tog de tvärstopp.

Vi hade landat i hel-vetet

Landningssträckan i veteåkern blev kort och sättningen relativt mjuk efter omständigheterna

Vetet låg tryckt mot marken och såg ut som en bastmatta. Det var vårsådden vi landat i så axen var ännu mjuka och gjorde ingen nämnvärd skada på planet

Vårt landningsfält var Claestorp i Östra Vingåker och på Greve Lewenhaupts marker. Efter en kort stund såg vi en bil som stannade på grusvägen och en man kom ut till oss. Han förhörde sig om vår belägenhet, om eventuella skador både på folk, flygplan och fältet

Kort därefter kommer ytterligare en man utvandrande och det var greven själv, 85 år, som ville ta en närmare titt på vad som hade trillat ner hos honom. Han presenterade sig och handhälsade på oss. Han undrad, citat;

"Vad föranleder mig den äran att ni landar på min åker? Tog uppvindarna slut? Ni är förhoppningsvis inte skadade!

Slut citat.

Han stod kvar och tittade på liggsäden vi åstadkommit men tyckte att det var ingenting. Han tog en titt på flygplanet och lämnade oss efter en liten stund.

Vi hade kontaktat hämtlaget som redan var på väg och under tiden vi väntade blev vi bjudna på fläderblomsaft samt kaffe och kaka hos förvaltaren och hans fru.  Mycket gästvänligt och det smakade riktigt bra.

Hämtlaget kom med mungiporna upphängda i öronen och stämningen blev som vanligt "rå men hjärtlig".

Tre gubbar "Stor Stark" konstaterade

 - Ja, ja de' e' inte mer än rätt att det blev "Twin -Ohlsson som fick göra första utelandningen  med  Twinnen och Inger var väl skitskraj förståss.

Inger svarade:

-  Inte då , jag kom ju ner! Det här har jag väntat på och det var riktigt intressant.

Efter en kort tystnad:

- Ni står ju i veteåker!

- Ja-a det gör vi.

- Hög säd!

- Ja-a.

- Å' så långt ut i åker!

- Ja visst! E' de' utelandning så e' de'! Ni kanske hade väntat er att vi redan hade plockat isär planet så ni bara hade klart att skyffla in i grisbilen.

Översikt

Vägen till vänster och "Twinnen" till höger

Enklast för tre-stor-stark blev att vada ut i säden och med bogserlina släpa flygplanet till vägen istället för att först montera ner planet och bära varje del för sig.

Genom att släpa planet till vägen, blev det knappast någon mer skada på säden då det redan fanns flera hjulspår som kunde nyttjas.

Flygplanet demonterades och lastades på vagnen.

De omtänksamma tre-stor-stark hade tagit med vår fikakasse från hemmafältet och vi kunde på plats bjuda på kaffe och bullar, vilket blev en stor överraskning och mycket uppskattat. Det föranledde funderingar om vi redan från start hade planerat att landa ute.

Hem kom vi tack vare hjälpsamma tre-stor-stark  och med ett helt flygplan.

Omedvetet hade vi roffat åt oss en hel del halvmogna vetekorn som omsorgsfullt gömt sig lite här och där i flygplanskroppen. Det fick killarna i byggis som en extra bonus vid kärrans vinterunderhåll.