Spåret var ett U-spår, drygt 300 meter och liggtid c:a 2 timmar. Lagom att börja med efter vinteruppehållet. Oländig terräng över ett hygge med stora stenar, många stora och små vattensamlingar och ibland djupa snödrivor. Det blev knappt 1 dl blod och jag trodde jag varit för snål.

Det var första gången Ida var med i bilen redan vid spårläggningen så hon fick vänta länge innan hon skulle arbeta. Hon var mycket "het på gröten" när det var dags och hon satt inte stilla när jag undersökte skottplatsen.

När jag hämtade henne till skottplatsen nosade hon in sig skapligt lugnt och visade inga tecken på att vilja spåra, inte förrän jag gav kommandot "sök spår". Då blev hon desto ivrigare. Hon gick inte - hon sprang inte - hon galopperade och drog rejält. Jag hade fullt sjå att hålla emot och hålla igen henne hela första sträckan men jag hade också sjå med att kolla var jag själv satte fötterna. Vissa snödrivor som jag till en början trodde jag kunde gå på och inte sjunka ner för djupt, sjönk jag istället ända ner till låren och hade ganska besvärligt att åter komma på fats mark .

Första vinkeln gick hon helt vinkelrätt som spåret låg, andra sträckan gick hon exakt där spåret låg,  andra vinkeln som den

första men på sista sträckan fanns något som störde henne. Hon följde spåret, men gick c:a 5 meter på lovart sidan. När hon kom till spårslutet träffade hon på mitt "spår-avhopp" men insåg att det var fel och gjorde en tvärvändning och kom rakt på granen där klöven låg. En halvcirkel och sedan hittade hon klöven.

Min kommentar: Hålla igen lite mera så hon inte rusar iväg. Till min stora glädje struntade hon blankt i de många vattensamlingarna. Inte ett enda dopp och bara vid den riktigt stora pölen gick hon lite med tassarna i vattnet, alla andra slank hon smidigt förbi.

Det är bra Ida att du inte gör som mamma din, badar i alla skitpölar du hittar.

Vi är på G

Ett lite udda anlagsspår c:a 500 m. Liggtid 2½ tim.  I skog, över kalhyggen, i blötmarker, mellan gruvor och varphögar gick spåret.

Kompassen verkade inte fungera som den skulle på en del platser  och först trodde jag det berodde på kamratens ovana vid kompassen men efter att själv kollat lite märkte jag att på en del ställen visade kompassen fel.

På grund av terrängen blev det ett bloduppehåll och en oplanerad återgång mitt på 200 m sträckan för Ida

Jag lade spåret för kamraten och då förlitade jag mig på min egen "huvudkompass". Spåret blev lika långt som Idas men utan återgång och bloduppehåll

Ida är ivrig, lite för ivrig. Hon galopperade redan hemma på väg till bilen.  Jag fick hålla igen henne hela tiden.  Hon galopperade bra första sträckan, tog första vinkeln efter en halv ringning, klockrent på andra sträckan liksom andra vinkeln utan ringning

På tredje sträckan gick spåret på en smal upphöjning mellan två stora och djupa vattensamlingar. Ida hoppade i vattnet men  kom snabbt upp igen. Ett nytt badförsök  mellan isflaken men åter snabbt upp. Kallt? I alla fall så slutade hon galoppera.

Hon fortsatte spåret till vinkel tre, som gick bra men på nästa sträcka passerade vi ett gruvhål och hade tänkt gå rakt fram men upptäckte vid spårläggningen att vi var mitt uppe på en stor varphög med allt för brant baksida. Jag backade och gjorde en oblodad tillbakagång och vek av till höger 90° utmed staketet vid gruvhålet i c:a 10 m och  därefter vänster 90° också oblodad i 10 meter.

Ida tog tillbakagången, var uppe på varphögen och nosade runt och och tog en genväg ner till spåret efter den andra 90° vinkeln. Blodspåret började c:a 20 meter framför en spång över en ganska djup bäck. Spåret gick på spången med två bloddroppar på virket men Ida föredrog att hoppa ner i diket och upp igen på andra sidan. Då hade hon tappat spåret och började virra runt och ringade i stora cirklar som blev snävare och snävare. Hon hittade spåret men bara tio meter efter att hon hittade spåret fanns ett bloduppehåll på 15 m som inte blev något problem.

Sista vinkeln klockrent men sista sträckan som gick över kalhygget fanns antagligen en hel del viltstörningar om man ser till alla rykande färska "kulhögar".  Hon gick säkert 10 m bredvid spåret med hög nos, sprang fram och tillbaks, från sida till sida tills hon hittade sista snutten av spåret och kom rakt på klöven.

Min kommentar: Jag måste hålla igen Ida, hon är lite för ivrig Jag kan inte hoppas på att det finns vattenpölar för svalka på alla spår.

Tid: okänt

Vi hade gått anlagsspår och på vägen hem åkte vi en smal skogsväg för att rekognosera de områden där vi fått tillåtelse att lägga våra träningsspår. Då vi åkte i varsin bil stannade vi ungefär halvvägs ut till stora vägen för att byta åsikter om området. Efter en kort pratstund, fick jag se en älg c:a 20 m in i småskogen. Min kompis grämde sig över att kameran låg i ryggsäcken och min låg hemma på köksbordet.  Jag uppmanade min kompis att hämta sin kameran då jag fick se ytterligare en älg. Kompisen tvekade, hon skulle inte hinna trodde hon men då jag sa att jag såg även en tredje, en fjärde och en femte älg, kom kameran fram men tyvärr för sent. Några öron fick nog kompisen på bild i alla fall.

Fem älgar, två stora och tre lite mindre. Älgkor med fjolårskalvar? Hur som helst, en mycket fin naturupplevelse.

Ett anlagsspår 600 m i oländig terräng, i djupa snödrivor där drivorna gömde omkullvräkt ungskog som fötterna lätt fastnade i, ris och kullvräkta större träd varvade med stena i olika storlekar. 

Starten gick bra hon galopperade rakt till första vinkeln, tog vinkeln utan att ringa, lugnade sig på nästa sträcka som gick över de stora snödrivorna där jag själv sjönk ner till låren i snön och där jag trodde Ida skulle få svårt att gå. Ida "simmade" i snön och kom nog aldrig ner med tassarna till marken men hon tog sig ändå galant fram. Snödrivorna fick henne att lugna sig. Tog nästa två vinklar utan att ringa, gick bra hela långa sträckan och bloduppehållet bekom henne inte. Sista vinkel ringade hon lite. På  sista sträckan hade jag medvetet  minskat lite på bloddroppet och hon fick två små tapp som hon redde ut mycket bra. Till klöven kom hon lite snett men ringade in klöven i mindre och mindre cirklar.

Spårtid 12 minuter

Min kommentar: Fick hålla igen hastigheten något men efter "snösimmet"  jobbade hon på mycket bra, bra hastighet och bra nosarbete.

Kamratens kommentar: Det här gick ju bra inget att anmärka på

500 m , 1 tillbakagång, ett bloduppehåll på långa sträckan men inget i sista vinkeln p.g.a. hur det såg ut. Skogen hade varit mycket bra om det inte hade funnits så ofantligt mycke kvista granris och annan bråte. Det gjorde att sökarbetet ideligen blev avbrutet av linan som fastnade och ryckte till varför Ida då alltid återkom till mig. Några gånger fick min "domare" hjälpa till att reda ut den ibland  till synes fastknutna linan.

Ida missade att nosa in sig i starten varför vi fick starta om. Första sträckan och första vinkeln bra andra sträckan låg delvis över en massa granris som var lite svår för Ida att gå på. Andra sträckan annars bra.

Andra vinkeln med tillbakagång ringade hon lite och hittade ganska snabbt tredje sträckan som låg i en lerig dalsänka utan kvistar men med små ilskna buskar som var lika retfulla för linan att fastna i. På fjärde sträckan gick det lite lugnare men hon tog ganska vida avstickare från spåret åt båda sidor. Sista vinkeln utan ringning. På sista sträckan blev spåret lagt  med två små vinklar p.g.a. terrängen. Ida försökte sig på att ändå trava rakt fram men hade inte en chans när hon klev rakt ner under en rotvälta. Sista delen gick hon nära nog rakt på klöven.

Spårtid 18 minuter

Min kommentar: Även om terrängen var i värsta laget gjorde Ida ett bra jobb.

Kamratens kommentar: Jag tyckte Ida jobbade jättebra fast det var så svårt att gå bland grenar och kvistar.

600 m , 1 tillbakagång, ett bloduppehåll på långa sträckan och ett i sista vinkeln.

Första sträckan blev bara 40m då vi kom rätt på en mycket stor vattensamling. Ida tog vinkeln och ringade lite. Nästa sträcka gick lite zick-zack mellan flera större och mindre vattensamlingar och i andra vinkel låg återgången. Den struntade Ida och tog vinkeln som om hon sprang runt ett hushörn. Nästa sträcka gick upp för ett berg lite snett inåt och det gick bra. Tredje vinkeln ringade hon åter lite och travade på i god fart på långa sträckan. Bloduppehållet var inget att bry sig om  men strax efter halkade linan ur min hand då jag tillfälligt tappade balansen och Ida försvann som en avlöning.

Jag fortsatte efter henne och när jag kom till sista vinkeln kom Ida emot mig och vi kunde fortsätta. Bloduppehållet i sista vinkeln hade Ida redan listat ut så det var bara att fortsätta rakt mot klöven som hon hittade hur lätt som helst.

Min kommentar: Hålla balansen i fortsättningen och nypa ordentligt tag om linan. Har prövat en ny flaska som måste testas mer innan jag bestämmer om den duger. Den snålar bättre med dropparna men risken är stor att det kan bli stopp i munstycket.

600 m, 1 tillbakagång, ett bloduppehåll på långa sträckan och ett i sista vinkeln.

Ida gick bra ända till återgången som hon ringad stort i. Hon kom lite snett in på tredje sträckan men hittade spåret bra. På tredje sträckan stötte vi på ett stort område med grisbök och där märkte jag att blodflaskan krångla. Hur långt utan blod det blev innan jag upptäckte stoppet det vet jag inte men Ida hade inga problem att följa spåret i vinkel och vidare på fjärde sträckan. Det var på fjärde sträckan, exakt vid bloduppehållet där flaskan slutade helt att fungera. Vi spädde med lite vatten från en pöl och försökte skölja pipen men inget fungerade så jag skruvade av hatten och skvätte blod ungefär var fjärde steg.

Hur som helst så blev det raka spåret till fjärde vinkeln och på den sträckan låg det rester av ett dött rådjur som Ida snabbt undersökte men fortsatte själv utan att jag behövde säga något, Sista vinkeln var oblodad och låg i en mycket blöt dalsänka och den vinkeln var inget problem. Därefter var det bara att hänga på och försöka parera alla buskar som Ida sprang slalom mellan och hålla i linan ordentligt

 Spårtid 12 minuter

Min kommentar: Återgår nog till min gamla beprövade flaska

Kamratens kommentar: Jag tyckte Ida jobbade riktigt bra och är mycket snabb liten hund.

Ett normalt öppet spår 600m i mycket omväxlande och bra terräng.

Jag  kom inte ihåg var spåret låg fast jag var med och lade det igår. Vi hade snitslat med naturen eget material men jag såg bara startens markering som jag plockade bort och därefter ingenting på hela spåret. I dag fick jag gå helt ensam med Ida och hon fick uppgiften att leda matte till mål

Jag följde Ida och försökte memorera hur det såg ut runtomkring för att hålla koll så hon inte for allt för fel. En del landmärken kom jag ihåg och kunde konstatera att hon gick  lite på sidan om spåret. (det blåste mycket  i går) Hon ringade lite här och där och det var nog i vinklarna men för övrigt skuttade hon på som vanligt. När vi kom till sista sträckan visste jag att vi hade gått helt rätt. Till klöven kom hon lite på sidan om, hon började leta efter klöven, hon visste att den fanns där  och efter lite ringande hittade hon klöven men var tvungen att klämma sig igenom enbuskarna för att komma till klöven

Spårtid 13 minuter.

Intressant att själv  nästan vara vilsen och bara lita på hunden.

Öppet spår 600m i mycket besvärlig terräng. Kärrmark, gruvhål,  slippriga varphögar, större och mindre vattenpölar, kalhygge med stora rishögar av torra grenar och där emellan meterbreda hjulspår fyllda med svart stinkande vatten.

Det här var det värsta stället vi gått på och det tog säkert över en timme att bara lägga spåret. Kompassen var obrukbar i området så vi förlitade oss på solen som vädersträcksbedömare.

Ida började bra och galopperade iväg som vanligt. Första sträckan och första vinkeln var normala men därefter hade vi egentligen nästan ingen koll på hur sträckorna låg i förhållande till de varandra.  Vid andra vinkel ringade Ida stort men kom på spåret en bit ifrån där vi bestämde att det skulle föreställa en vinkel. Hon skuttade smidigt över allt ris och hjulspårens vatten var hon ännu inte så intresserad av, utan plaskade över där vi lagt spåret. Nästa vinkel lade vi en återgång där hon åter ringade stort och började trava iväg åt helt motsatt riktning innan hon insåg sitt misstag och ringade igen stort.

Hon hittade spåret och då var det bara att hänga med. Bloduppehållet på långa sträckan inga problem men sista delen av långa sträckan kom vi till ett stort sönderkört område med massor av vattenfyllda hjulspår kors och tvärs. Där hade vi varit tvungna att lägga spåret i upphöjningen mellan två mycket breda och djupa hjulspår och då kunde Ida inte motstå frestelsen att hoppa i det svarta vatten. Hon tappade spåret och for som en tonade över praktiskt taget hela området, ömsom i hjulspåren och ömsom mellan spåren med matte balanserande på smala tuvor kämpande med att inte trassal till linan. Ida var helt svart upp på halva kroppen när hon äntligen hittade spåret. Sista vinkeln med bloduppehåll blev åter lite jobbig men hon redde ut det. Därefter var hon rejält trött men travade vidare på spåret och kom rakt på klöven.

Spårtiden blev inte klockad.

Det var en mycket skitig men lycklig Ida som hoppade in i bilen och glufsade glatt i sig några köttbullar.

Hemma blev hon badad  och schamponerad tre gånger innan det stinkande vattnet behagade avlägsna sig från pälsen. Linan fick jag tvätta i ännu flera vatten. Den var så smutsig att den delen som kommit i kontakt med vattnet var det helt omöjligt att säga vilken färg linan hade och reflexen var totalt osynlig.

Nix nix där lägger vi aldrig några fler spår.

Öppet spår 600m.  Å Ida skuttar som en hare spåret runt - som vanligt.

Så skitig kan man bli bara för en ynka klöv