All rights reserved
Copyright © I Eichhorn Ohlsson
Foto © I
Eichhorn Ohlsson
Till
bloggen:
http://www.sticka.lagotto-sidus.se
HISTORIA
Som barn född
i efterkrigstidens Finland, med
brist på allt, fick jag tidigt lära
mig de hantverk som var nödvändiga
för ett näst inpå fungerande självhushåll
i skärgården. Även om vi
inte i min familj praktiserade
självhushåll så fanns det kvar som
ett arv från båda mina föräldrars
uppväxt i den svenskspråkiga delen
av Åbolands skärgård.
Min mor lärde
mig mycket tidigt många sk.
kvinnohantverk, sticka, virka,
brodera och sy på mammas
trampsymaskin, redan innan jag
började skolan. Min farmor gav mig
undervisning i ullhantering från
egna får,
fårklippning och rensning av den
nyklippta ullen.
Min mor lärde mig grovkardning av
ullen på kardbocken, finkardning med
handkardorna, spinna, tvinna och färga
det färdiga garnet. Härva upp garnet
på härvel till 60 varv i varje pasma
och 6 pasmor i varje härva.
Mors härvel
var en knäpphärvel men räkneverket
fungerad inte så det gällde att
räkna rätt även som femåring.
Som åttaåring
en hel sommar hos farmor fick jag vara med när varptrådarna till väven
varpades på den stora varpvindan som
satt stadigt förankrad mellan en
hållare i taket och en gedigen fot på
golvet,
jag fick vara med under hela
proceduren med varptrådarnas
invecklade resa, jag fick sitta som
"varpkloss" och hålla i varpflätan
när varpen skulle upp på bommen
innan det var dags att väva.
Min mor vävde bara mattor men
min farmor vävde bl.a. tunna fina
ylletyger av eget tillverkat garn.
I mina gömmor har jag fortfarande
kvar en veipå, ett "vinterlakan" i
ull
I
efterkrigstiden Finland var det
brist på det mesta och allt som gick
att återvinna togs tillvara men även
sådant som kanske inte fanns
användning för just för stunden. Det
var återvinning i sin riktiga
bemärkelse och inte som i dagens
Sverige - återvinning av överflödet
och
onödiga prylar.
Vi kastade
ingenting. Kläder kunde ärvas,
sprättas upp och sys om och när det
inte längre kunde användas som
kläder, blev det mattrasor. Otaliga
meter har jag klippt och fått stora
blåsor på tumme och pekfinger av en
obekväm sax. Ett enkelt vinternöje
för min syster och mig, var att
krypa på mattorna och försöka komma
ihåg vilka kläder de olika inslagen
en gång hade varit.
Stickade ullplagg repades upp,
garnet tvättades och användes på
nytt. Var det inte tillräckligt bra
som stickgarn, kunde garnet
återvinnas. Garnet karades upp på
kardbocken, blandades med ny ull och
spanns på nytt. Att karda om garn
har jag inget minne av att min
mor gjorde.
|
 |
En allvarlig sexårig
tjej på ett foto från
barnträdgården.
Ett "ullminne" är
de olidligt kliande
långstrumporna jag hade
när jag envisades med
att ha kjol vintertid.
|
|
Så gick
det till när jag lärde mig virka - av misstag
Jag var fyra år och min syster sex år.
Inför skolstarten skulle mor
lära min syster att virka. Min syster är vänsterhänt och mor fick därför kämpa med att lära henne virka
och jag fick stå bredvid och titta på. Det gick trögt för min syster då
hennes intresse för virkning var ganska svalt.
När ingen såg - stal
jag min syster garn och virknål - ett rött garn och en brun plastvirknål.
Jag gömde mig under matbordet i skydd av den
stora nerhängande duken och gjorde som jag trodde att det skulle vara.
Otroligt nog så lyckades jag men det gick flera dagar innan jag medgav
mitt tilltag och talade om var jag gömt garnet för jag var rädd för
bannor.
En liten episod som hände strax före:
Innan jag lärde mig virka hade jag
redan lärt mig att lägga upp maskor för stickning. Jag hade fått
stickor och garn av min mor och jag hade lagt upp mängder med maskor. Jag
tog min "stickning" och gick till grannen som vi ofta besökte,
för så gjorde mor - en stickning skulle alltid vara med. Hos grannen
bodde också deras gamla farmor.
Jag satte mig på trampan till deras
Singersymaskin - den stora "pedalen" till trampmaskinen - för så
satt jag ofta hemma hos oss. Väl hos grannen fortsatte jag att lägga upp
maskor. Gamla farmor frågade då vad det skulle bli och jag svarade att det
skulle bli en tröja till henne. Då sa hon att det nog var på tiden att
börja sticka för annars kunde tröjan bli för stor.
Det satte myror i huvudet på mig för
visst stickade jag - men... det blev ingenting som "hängde under
stickan", det upptäckte jag då.
|
Jag samlade snabbt ihop min
"stickning" och sprang hem men talade inte om någonting. Efter den
händelsen tyckte jag det var obehagligt att passera grannens dörr så jag
sprang alltid förbi så fort jag kunde. Inte blev det bättre av att gamla
farmor ofta retfullt stack ut huvudet och frågade när tröjan
skulle bli färdig.
Hemma låg "stickningen" undanstoppad. I början
undrade mor var "stickningen" fanns men antagligen berättade gamla farmor
om händelsen och mor struntade så småningom i att fråga och farmor slutade
att retas.
När jag lärde mig sticka
vet jag inte men jag kunde sticka när jag började skolan. Det första
stickade alstret jag kommer ihåg och som jag var mycket stolt över, var en
liten rund duk med en stjärna stickad efter diagram och stickad i
fiskargarn (fiskegarn). Den blev klar när jag
gått ut andra klass. Säkert hade jag stickat mycket annat före med det
finns inte i mitt minne.
Duken visade jag för min lärarinna från
andra klassen, på skolavslutningen och hon blev mycket imponerad. Därför
vet jag när jag stickade den.
Stickade dukar var en av mors stora
passioner och i mina gömmor har jag bevarat fler bl.a. en duk som mäter
180 cm i diameter.
Mor stickade i silkegarn som skulle
spännas ut och stärkas med sockervatten när duken var klar.
Den stora duken på 180 cm har aldrig
varit utspänd då ingen har lyckats hitta tillräckligt stor yta för att
spänna ut den på. Silkegarn kan man inte stryka.
När min syster började skolan blev jag
ensam hemma utan jämnåriga kamrater. För att inte vara för besvärlig, blev
jag "satt i arbete" så när jag började skolan kunde jag både virka,
sticka, brodera korsstygn och stjälkstygn men också sy på mammas
trampsymaskin som jag precis nådde upp till.
Sticka var nödvändigt att kunna för i
tredje klass blev det vantstickning och i fjärde klass, sockor.
Den beskrivning jag då använde sitter i
ryggmärgen och fungerar utmärkt ännu i dag.
|
Det här är den andra duken jag
stickade när vant- och
strumpstickning
var avklarad i skolan
Singer Symaskin och satte jag
handen över S.et så blev det Inger...
...min symaskin!! |
|
Det var ändå virkning
som blev min stora passion. Den har följt mig, roat mig, ibland plågat mig
men framför allt har den varit till stor glädje och en aldrig sinande
inspirationskälla. |
Att sticka har nu blivit min stora
passion sedan jag slutade som
designer av handarbeten.
|
Det som
en gång var min hobby blev mitt
arbete helt i 12 år och några
extra år " på sidan om" |
 |
Mina
mönster publicerades i flera
olika veckotidningar, virkböcker och mönsterblad.
|
 |
Sängöverkast,
dukar, löpare, tabletter, gardinkappor, kuddar, grytlappar,
grillvantar, vepor, fönsterremsor, uddspetsar, lampskärmar,
lampslöjor, gardinomtag, ljusstakar, ljusmanschetter, kragar,
brudkronor, barnkammartavlor, dopklänningar, julpynt, påskpynt,
mattor,
korgar mm.
Allt egen design och tillverkning
|
|
|
 |
|
|
Foto:
Mikael Jakobsson |
|
På den tiden såg
jag ut så här |
 |
Nu kan
jag se ut så här när det är SM i segelflyg |
Jag gör
inte längre några beskrivningar och jag säljer
inte något av tidigare publicerade mönster eller beskrivningar


|